Man funderar på hur andra människor uppfattar en. Är man en söt och normal tjej eller är man en grotesk över- eller underviktig tjej?
Varför tänker vi så? Varför kan vi inte acceptera oss själva som vi är och antingen gillar man det eller inte. Tanken av att alla tänker som jag är overklig. Det är bara jag som tror att jag är ful, fet och fel. Samtidigt som vännerna säger att man är snygg, söt och vacker. Haha jag, vacker? Jo men eller hur. Som om jag ska tro på det. Det säger dem bara för att få mig glad, vilket de lyckas med i ungefär fem minuter.
Att få upp sitt självförtroende är inte lätt. Att skapa sig ett ideal och en självbild där man för en gångs skull är nöjd är svårt. Man hittar människor som man anser ha allt. Utseende, personlighet och ett helt fantastiskt liv. Själv känner man sig bortglömd, utnyttjad och ensam. Man känner en viss avundsjuka och man vill byta kropp och liv med den andra personen.
Ni vet när man inte kan släppa taget om en person? Det spelar ingen roll vad man gör utan att man blir påmind. Att varje låt man hör kopplas till en speciell person. När känslorna är så stora att det börjar svämma över. Ja då är man olyckligt kär, som jag.
En vän som är ödmjuk, rar och allmänt snygg är hemskt att ha. Särskilt när man kommer på att man har känslor eller ännu värre, att man är kär. Jag gillar inte att vara kär. Det är bara så mycket problem. Personen som är "skyldig" vet heller inte om det. Ska man låtsas som att allt är bra trots att man mår piss? Eller ska man tala om precis vad man känner för att sedan bli ledsen över att personen inte känner detsamma? Ställer man frågan till sig själv så får båda frågorna ett negativt svar. Visst om han säger att han också har känslor för en, men hur stor är den chansen.
Jag menar, jag är ingen alls. Jag ser ut som en normal tjej. Han är en eftertraktad profil inom idrottens värld. Varför skulle han fastna för just mig när han kan få en tjej med högre standard. Det gör mig arg att veta att jag är så feg. Kanske känner han likadant som mig? Men vi är vänner. Tänk om det sabbar det hela. Vilket jag förresten kommer sabba med tanke på att jag vill berätta att jag gillar honom som fan.
Jag vill inte förtränga mina känslor, det är aldrig bra att göra det. Men just nu har jag inget annat alternativ. Jag är helt enkelt inte redo...
Vi har alla tankar som vi vill att hela världen ska få veta. Vad vi tycker, känner och vill.
Vi har alla känslor som vi vill få ut på någon eller något. Men det är inte alltid vi vågar och det är inte alltid vi vill blotta oss själva. Man tänker på konsekvenser och man tänker på det negativa.
Hur ska vi kunna övervinna våra rädslor om vi inte vågar? Men hur reagerar vi när det planen går åt ett annat håll än det som vi tänkt?